Publicerad i Livet

Varför jag varit tyst…

Då var det dags att uppdatera lite vad som händer i livet.. Haft det turbulent i privatlivet. Blev sjukskriven på 100% pga detta och har nu återgått till att endast vara sjukskriven 25%.

Om jag säger såhär så kommer det dröja innan jag tänker dejta någon och släppa in den personen i mitt liv. Mitt redan kaosartade förflutna fick ytterligare en traumatisk händelse att lägga till.. Varför kan människor inte bara bete sig ordentligt?

Att lita på någon är stort för mig och jag gjorde det. Men fick ju återigen bevis på att jag inte ska göra det. Rädslan efter det som hände påverkar mig fortfarande men inte lika mycket. Trots den korta tid sedan händelsen.

En till sak som ökade hos mig är rädslan och obehaget av människor i kombination med alkohol. Det skapar en så hemskt och jobbig stress. Får panikångest och vill bara fly situationen. Jag klarar inte av det. Har tidigare kunna hantera och ha strategier för det.. Men de här tog allt till en ny nivå.

Att inte kunna lita på personen alls… att h*n tog sig hem från jobbet och passade på att ta en öl för att h*n ville…. Kl 14.00 en typ onsdag.. Att inte ens kunna känna den tryggheten.. ständig oro om h*n kommer ha druckit eller ej.. vad väntar mig när jag kommer hem? Kommer jag få höra kommentarer om mina vänner… Att de inte är ”normalt” att ha killkompisar som man har kontakt med dagligen… utan det är ”horpojkar” som jag har som backup utifall att… Ja ni fattar, det var inte bra…

Trots allt jag redan varit med om så kände jag ändå skuld att jag gjorde något fel fast jag inte gjorde det. Så jävla glad att det tog slut innan det blev ännu värre… MEN varför förlät jag h*n första gången och trodde att det inte skulle hända igen.. Hela tiden tjatet om att jag var hemlighetsfull, dolde saker mm.

ALDRIG ska jag låta mig själv ”ägas” av någon. Jag vill vara fri, ha vänner oavsett kön. Om jag vill sitta med min mobil en hel kväll ska jag kunna göra det utan att känna skuld. Bli anklagad för att ignorera personen pga man läst men inte svarat för man är upptagen… JAG HAR ETT LIV UTANFÖR ”OSS”…

Behövde få skriva av mig allt och tömma mitt system.

/Liljekonvaljens Kammare

Publicerad i Livet

Livet är en bergochdalbana

Jag har haft det svårt, saker går inte alltid som man vill. Men det är dags att fortsätta och låta mig själv läka.

Vissa nätter kan jag inte sova och mitt sinne går som en slinga… och det är svårt att äta. Jag känner mig inte hungrig alls. Men jag gör mitt bästa och äter ändå.

Jag försöker göra saker som gör mig glad, men även det är svårt. Imorgon har jag en tid hos min terapeut. Känns skönt att prata och få hjälp att hantera mina problem.

/Liljekonvaljens Kammare

Publicerad i Livet

Rubrik

Vet inte vad jag ska skriva för rubrik. Det är så mycket i huvudet med allt. Sjuk med öronvärk och feber, ont i hela kroppen, panik över entreprenörskapet som ska lämnas in imorgon söndag.

Och jag känner mig extremt värdelös.

Förstår inte hur fan det kan ha blivit såhär.. mådde så bra och allt kändes så bra och nu är jag nere på botten av djupet igen.

Och om inte det var tillräckligt jobbigt så gick en väldigt nära vän till familjen bort… min farfars särbo-isch.. vi kallade henne alltid för Tant S…hon var det närmsta jag hade till farmor. Jag fattar att det är livets gång men det gör lika ont varje gång. Trots att hon va 94 år så kom det som en chock.

Sedan 2018 har någon som stått mig nära gått bort… en varje år sedan dess… min största rädsla nu är att förlora min älskade B-L(mormor) har bara henne kvar nu (förutom min familj). Den personen som jag älskar så otroligt mycket och som jag kan dela allt med. Det var henne jag ringde när jag kom in på utbildningen, det är henne jag ringer först när jag har något att berätta… Jag vet att den dagen kommer när jag måste säga hejdå. Men oh va jag hoppas att de inte sker de närmsta 25 åren (det är inte omöjligt)!!!

Livet går i vågor, men just nu känns det som en extrem bergochdalbana.

/Liljekonvaljens Kammare

Publicerad i Livet

Skit väder!

Fy fan! Vakna idag, drog undan gardinen och möttes av snökaos… blev att jag gjorde mig snabbt i ordning för att åka till skolan. Bestämde mig ganska fort för att åka extra tidigt. Ville kunna köra så försiktigt som möjligt.

Halt, moddigt, oplogat och allmänt obehagligt.

Däcken tog spår och jag vinglade till.. bilar. Som låg nära och inte höll ordentligt avstånd, lastbilar som körde på i hög hastighet och slängde upp modd på rutan så man vinglade till… Spände mig hela vägen och kände stort obehag.

Fyra gånger var jag nära att hamna i diket. Hjärtklappning som sjutton. Trots att jag körde försiktigt, så sladdade det till…ångest, hjärtklappning och panik.

Så nu sitter ja i klassrummet och skakar som ett asplöv i en storm…Vette sjutton hur denna dagen ska sluta…Jag som haft en så fantastisk helg med massor av glädje och kärlek. Och så sitter jag här, och är rädd för att åka hem senare… USCH!!!

Blev att åka hem tidigare igår.. kände mig yr och alldeles konstig i kroppen. Tog tempen direkt när jag kom hem… 38.9 inte konstigt jag mådde lite halvdåligt…

La mig i soffan efter att ha tagit alvedon och somnade direkt…

Tur att jag blev omhändertagen av M senare… super snällt.

Vaknade med feber idag också, men inte alls lika hängig… så blir en lugn tisdag för mig….

/Liljekonvaljens Kammare

Publicerad i Psykisk ohälsa

Kaotisk dag!

Vaknade i tid, åkte hemifrån vid 07.10 för att hinna parkera på skolan och landa innan jag ringde till sjukvården för att boka en telefontid med en sjuksköterska.. Det är så krångligt att få tag på vården i dagens läge…

Men iallafall hon skrev upp mig på en lista för att få en läkartid, inom 1-2 veckor… så otroligt praktiskt! Hon skickade iväg ett meddelande till min samtalskontakt också så hon kunde kontakt mig inom kort för samtal.. mår lite sådär just nu.. men kämpar på.

La på och fortsatte lyssna på lärarens genomgång. Efter 20 minuter ungefär så ringde vården upp.. det hade en återbuds tid kl 11.00 (klockan var då ca 10.00) så de vart lite hastigt inpå, men pratade med min lärare som sa att jag kunde åka (de vet om hur jag mår). Stress till Köping (pluggar i Västerås) för att hinna i tid och hitta en parkeringsplats..

Väl där så tog jag djupa andetag, får alltid ångest när jag ska dit, gick in checkade i mig och tog munskydd.. satte mig i väntrummet och väntade… Varför går tiden sååå långsamt när man sitter och väntar och har extrem ångest 😭

Kom in till läkaren och började stor gråta… Kände mig så dålig som människa, helt värdelös som inte klarar av att fungera som en ”normal” människa. Vi hade ett långt samtal och pratade om hur vi ska kunna underlätta för mig i mitt liv.

Vi kom fram till att jag tillfälligt ska bli sjukskriven 25% tills vi fått ordning på allt.. Hade högt blodtryck vilket är extremt ovanligt då jag nästan alltid har väldigt lågt.

Skickades på EKG och provtagning för diverse olika saker..

Känner mig så dåligt som människa..Hur är det möjligt att inte kunna köra på som vanligt utan att något händer? Är det något fel på mig? Har jag en personlighet eller vad man kan kalla det, som är ”sämre” än andras? Är det en viss sorts människor som är ”svagare” psykiskt än andra?

Många frågor och inga svar…

/Liljekonvaljens Kammare